Ylas saga börjar en solig dag i mars 2010 då hon och hennes tre syskon kom till världen. Som jag längtat efter de små! Två månader tidigare under husdjursmässan hade tanken slagit mig om kombon mellan Ronja och Bove. Till min stora glädje fick jag chansen att låna hem Bove som under en tid bodde här på foder. Under denna tid hann jag förälska mig än mer i Bove och hans stencoola sätt. Han jagade aldrig upp sig för något. Mamma Ronja skulle komma att senare få en championtitel så visst var även hon något att räkna med på banan. 

 

Som sagt föddes fyra små. En övermantlad det ville jag ha och till min stora glädje föddes en unge med denna teckning, Yla. I början av livet var Yla minst i kullen och den "ful-söta" lilla kaninungen. Mitt mammahjärta slog lite extra för henne men då jag kände jag fick ett toppenhem som visade intresse på Yla sålde jag henne. Något jag inte ångrar.

Under två års tid fick jag följa Yla vid sidan av banan. Nog gjorde hon mig stolt som en tupp och hon och hennes ägare var grymma ihop. Yla var en dam med nerver ut i klospetsarna. Att hon kan hoppa hus har det aldrig varit någon tvekan om, nej Ylas problem har varit hålrummet mellan hinderna. 

 

Sommaren 2012 fick jag så beskedet att Ylas ägare tagit ett beslut att sluta med kaninerna. Hon hade så mycket annat som lockade och ville inte kaninerna skulle bli sittandes. Beslutet att ta tillbaka Yla var aldrig svårt. Självklart ville jag ha tillbaka min "ful-söta" bebis som vuxit upp till en riktigt fin donna. 

 

På hemmaplan klickade jag och Yla direkt. Hon är väldigt enkel att tycka om och vill inget hellre än att få uppmärksamhet. Hon älskar gos och mys och älskar att ligga i knät och bli klappad. Så långt var allt frid och fröjd. 

 

 

Den mysiga kaniner är dock som förbytt när det kommer till hinder och sele. Vår första start tillsammans gick Yla och vann med två lopp på 15sek och totalt 1fel. Lyckan var dock kortvarig och starterna efter våran första var en mer eller mindre kamp. Vi drog inte alls jämt. Yla sprang som en dåre, kastade sig ut för varje hinder och jag hade inte en chans att hinna med. Visst har jag tvekat många gånger om beslutet att ta tillbaka henne var rätt. Jag vet att folk runt omkring var lika frågande som jag om detta skulle gå. Men att ge upp känns inte som jag och istället har jag valt att gå den långa vägen med Yla. Vi har på många sätt fått börja om tillsammans och framförallt har jag försökt skapa förtroende emellan oss. 

 

Vår väg tillsammans har varit med sina toppar men kanske framförallt dalar. Men minsta framsteg glädjs jag över och ju mer tid jag och Yla spenderat tillsammans desto mindre var stunderna då jag tvekade om det var rätt att ta tillbaka henne. Idag finns det ingen tvekan alls hos mig. Yla har kommit att bli väldigt speciell för mig och fastän vi fortfarande inte alltid drar jämt så är Yla en fantastiskt rolig tävlingskompis i alla lägen. Yla vill så gärna vara till lags och hon tycks ibland sätta lite för höga krav på sig själv. Yla har visat sig kunna vara väldigt känslig och mycket av det arbete vi lagt ner är att försöka få henne lugn i så många situationer som möjligt. Som sagt vet jag det kommer ta tid men jag ser framsteg hela tiden vilket gör att man orkar kämpa vidare. 

 

Aktuellt just nu (dec 2013) har vi gjort vårt första krok SM tillsammans och kom hem med en placering! Chockad? Ja, minst sagt och otorligt stolt! Året som gått har som alltid med Yla haft sina upp- och nergångar. Ett av årets starkaste innen är när min bebis lyckades ta sista certet till en championtitel i längd, en gren Yla verkligen älskar!