bloglovin

Är hon verkligen sjuk?

Ja, den frågan har jag fått av flera olika personer de senaste dagarna. I helgen märkte jag att Tinka inte alls var sig själv. Min mest matglada kanin tog endast några tuggor utav pelletsen och gick sedan och satte sig i ett hörn. Ovanpå det så verkade hon tappat i rang, eller hur man ska säga. Tinka bor tillsammans med sin dotter och son och hon är den som de andra flyttar sig för - fram tills för några dagar sedan.
 
När jag väl valde att sätta Tinka för sig själv hade jag en kanin som tappat otroligt mycket muskler. Hon kändes tunn, inte farligt mager men hon hade inte samma muskelmassa över rygg och bakben som jag är van vid att hon har. 
 
Tinka ville inte alls äta och vad värre var, hon bajsade ingenting. Som alltid har jag Critical Care hemma så det blev att ge henne det i spruta samt minifom (motverkar gaser). Detta är alltid det jag sätter in direkt då jag märker att kaninen ifråga inte vill äta. Det tillsammans med massage kan göra underverk. Hela natten höll vi på, mata, massera, mata, massera och däremellan någon timmes sömn. Vanligtvis brukar jag märka en skillnad relativt fort men med Tinka fanns det en sak som oroade mig rejält - magsäcken kändes väldigt spänd och stor. Därför vågade jag heller inte ge allt för mycket critical care med risk för magsäcksöverfyllnad.
 
 
Måndagmorogon
Jag ringer till veterinären så snart de öppnar och ber om en tid. Inga tider finns att få så säger att jag kommer ändå - akut. Inte alla har den lyxen som jag, att ha en av landets bästa kaninveterinärer på rimligt avstånd. Så, det var bara till att rusa till bussen så gott det gick med tansportburen och kanin.
 
Väl framme blir det över en timmes väntan och jag får reda på att "min" veterinär inte är där just den dagen. Tack och lov så är hennes kollegor relativt insatta i behandlingen. Veterinären, Petra, känner igenom Tinka och föreslår behandlig för att få igång magen. På kliniken får Tinka smärtstillande, kramplösande och vätska och vi blir hemskickade med ordination om smärtlindring (metacam), kramplösande (pimperan) och mer minifom och critical care.
 
Vi får även en ny tid bokad till torsdag samma vecka för att få träffa Marianne. 
 
Hemma
Väl hemma så är det bara att sätta igång behandligen. Det går relativt smidigt får jag ändå säga. Det som är lite jobbigt, framförallt på nätterna är att pimperan och minifom ska ges 30 minuter innan man ska ge mat, critical care. Så det blir inte mycket sömn men att se skillnad åt det bätttre hållet på Tinka väger upp mot sömnbristen.
 
Bajsnörd
Under dessa dagar kan jag säga man är en riktigt nörd som studerar kaninlortar i minsta detalj. Är de inte små? för stora? för hårda? för lösa? Ja ni hör själva, man är inte riktigt som man ska!
 
Torsdag
När torsdagen väl kommer så är Tinka bra på bättringsvägen. Hon äter nu självmant så har kunnat minska givasn av critical care. Dock tycker Tinka detta är riktigt gott vilket i detta fallet är positivt då man slipper det jobbiga momentet med att behöva tvinga.
 
Väl hos veterinären får vi träffa Marianne som vid en första anblick inte tycker hon är allt för mager. Är nog sällan problemet med kaniner hos veterinären, att de är magra, snarare tvärtom. Tinka får en ordentlig genomkoll av tänder då hon på måndagen vägrade öppna munnen för veterinären. Tänderna får bedömningen "U.A" det vill säga utan anmärkning. Topp!
Det tas även ett blodprov vilket visar levervärde - U.A, njurvärde U.A. Det enda som man kan se är att Tinka har en förhöjd andel vita blodkroppar. Med vidare diskussion med Marianne bestäms att vi avvaktar med att sätta in behandling. Det är en såpass låg andel att det kan tyda på att kroppen haft en infektion som den är i slutfasen med att lyckas bekämpa på egen hand.
 
Så ordination denna gång blir att fortsätta behandling och medicinering. Det kan ta tid innan magen är helt återställd men all förbättring är goda nyheter. 
 
 
 
Prov för Encephalitozoon Cuniculi - testa aveelsdjur
Vi passade även på att ta prov för Encephalitozoon Cuniculi, förkortat EC. Detta är en parasit som kan ligga latent hos kaniner. MEd latent menas att kaninen kan ha parasiten men blir inte sjuk/visar inge sjukdomssymtom. EC är en väldigt svår sjukdom som kan ge hur många olika symtom som helst, allt från neurologiska störningar till njursvikt och andra symtom beroende på vilka organ parasiten angriper. Blir fostrat smittat i livmodern (att honan bär parasiten) så är ett vanligt symtom att kaninungen föd med katarakt (grumlig lins i ögat, starr).
 
Drömmen vore om alla testade avelsdjuren innan deras första kull för att på så sätt kunna minska en del av smittspridningen. Mer om E. cuniculi kan ni läsa om HÄR!
 
I skrivande stund....
Tinka är fortfarande inte helt återställd men på bättringsvägen. Hon äter, dricker och bajsar betydligt mer nu än tidigare. För att hålla bättre koll på att hon får i sig näringen så blir hon nu vägd varannan dag. Vi väntar på provsvaret på E. Cuniculi testet och hoppas det visar negativt. 
 
Under hela denna tiden har Tinka för den otränade inte visat många symtom som tyder på att hon är sjuk. Hon har glansig och fin päls, och öppnar du buren så springer hon glatt ut. Nu har hon dessutom återfått aptiten men ändå....ja ändå vet jag ju att helt frisk, det är hon inte än!
 
 
//Sandra
 
 
Läsvärt
Encephalitozoon Cuniculi - kaninmagazinet
Invärtes parasiter - veterinären.nu
Här talar man om nozematos, vilket E.cuniculi ibland kallas för 
Seroprevalens av antikroppar mot Encephalitozoon cuniculi hos friska tamkaniner - Anneli Eriksson, exsamensarbete SLU

Kaninanpassad inredning

Ja, ibland undrar jag om det är jag som bor här med mina kaniner, eller om det i själva verket är de som bor här, och jag får vara glad jag får ha en egen säng. Pysslat lite i varje fall. Kyla och mörker är det som möter mig när jag kommer hem om kvällarna. då har jag inte världens lust att motionera kaniner och vill heller inte släppa ut de när det är så mörkt. Så, då får vi ha lite inomhusbus istället!
 
Olyckor händer lätt och för att undvika detta har jag lådor utplacerade lite varstans där kaninerna verkar tycka det är passande att lägga en kisspöl. Å när en väl börjat, ja då måste ju nästa också göra det.
 
 
Två busar kollar in den nya inredningen.
Tackar Sofia för denna idé som kaninerna tycks älska!
 
 
Så, nu finns det två sådan här kartonger. De är en billigare och tuggvänligare variant av kattlåda med huv som man kan köpa på djuraffären. Perfekta, då de bara är att byta ut kartongen när kaninerna "slaktat" den, och de verkar uppskatta sina krypin. I ena kartongen finns två ingångar/utgångar så man kan fly om "faran kommer". I lådan finns en plastlåda/kattlåda med strömaterial (använder Four Friends smådjursströ) och hö såklart!
 
//Sandra

Uppvisning Djurmagazinet 30 augusti

Sista helgen i augusti var vi i Uppsala Läns Kaninhoppare för andra året i rad inbjudna att visa kaninhoppning utanför Djurmagazinet i Uppsala, Stenhagens Centrum. Vi anordnae även "Kaninhoppningens dag" denna dag vilket enkelt innebär att vårt riksförbund bjuder på en del av medlemsavgiften så att det är billigare för nya intresserade att bli medlemmar denna dag. En riktigt bra idé!
 
Sofias kaniner Mira & Brummas agerade klappkaniner. Se även skylten, alla besökare fick använda handsprit då de ville klappa någon av våra kaniner, detta för att undvika smittspridning mellan kaninerna (självklart var ingen kanin på plats sjuk men man kan aldrig vara nog försiktig, ex. Pasteruella är en sjukdom som kaninen kan bära utan att visa symtom). 
 
 
Tyvärr var inte vädret helt på vår sida och vi fick några härliga regnskurar. Besöksantalet var färre än förra året då vi hade uppvisning och jag hoppas endast det berodde på vädret. Men ett par tappra besökare med deras kaniner kom och provade kaninhoppning och tävlade även i vår prova på klass kallad "Miniskuttet" med fina resultat.
 
Emmas kamera gick varm och ett par härliga bilder har jag snott från henne ^^
 
Emma & Ture anpassar sig till stadens mode! Det gäller att passa in.
Mira visar hur det ska gå till för nyfikna åskådare. 
 
Vi hade även med oss våra egna kaniner och visade upp kaninhoppningens olika svårighetsgradfer från mini till elitklass. Kan säga att även många av våra kaniner tyckte det här med matta var ett konstigt påhitt men efter någon runda slappnade de flesta av riktigt bra.
 
Fritz visar svårklass.
 
En tipspromenad fanns också för den intresserade med kaninfrågor. En tipspromenad som verkade svår även för de mer insatta ;) Kul tycker hon som gjorde den (jag). 
 
 
En rolig dag för tvåbenta som fyrbenta. Tackar världens bästa klubb (enligt mig) för en härlig dag och för att ni är så bra och alltid ställer upp för varandra!
 
//Sandra
Foto: Emma Almquist & Sofia Sandström

Fritz

Fritz, eller pomm-Fritz, ja kärt barn har många namn. Fritz är en verklig guldklimp som alltid tycks vara på gott humör. Hemma är Fritz en lättsam kille som inte gör mycket väsen av sig. Ute i sele och på tävling är han en verklig kompis som alltid försöker och vill göra sitt bästa. Trots sitt blygsamma sätt på hemmaplan är Fritz en av de individerna som liksom ger balans i kaningården.
 
En liten Fritz 9 veckor gammal. 
 
 
Fritz heter i sitt fulla namn "Dangerous Freiheit". Freiheit är tyska och betyder "Frihet" något som passar Fritz riktigt bra. Han är verkligen en fri själ och ibland kan man bara undra hur han kom fram till hur han skulle agera i en del situationer. Fritz är en skojare, en pajas och clown i många lägen. 
 
Fritz hemmma och busar.
 
 
Fritz är son till Teddy, en av mina närmaste vänner i många år. Teddy var "min första" i mycket och den som lärde mig kaninhoppning. Jag är oerhört glad att jag valde att ta hem Fritz och hans bror Lucifer när de var gamla nog att flytta. Några månader senare gick nämligen Teddy bort och att få en avkomma som Fritz som är så lik honom är en verklig gåva.
 
Fritz på en av sina första hoppträningar.
Foto: Linnéa Cedstedt
 
 
Fritz började sin tävlingskarriär under ridhussäsongen. Han har alltid haft lätt för att lära och verkar tycka om att få följa med på tävling. Då mycket annat tog plats i mitt liv vid denna tidpunkt fick Fritz inte riktigt komma igång med hoppningen förrän han var över året. Dock tror jag sällan detta är en nackdel och Fritz har klättrat snabbt i klasserna när han väl fått komma ut och tävla. 
 
Fritz tävlar medelsvår.
Foto: Linnéa Cedstedt och Emilia Elgh
 
 
Fritz är verkligen en superrolig tävlingskompis. Han försöker alltid och gör alltid så gott han kan. När han väl är säker på en höjd så får han rejält med fart under tassarna och han håller ett bra och jämt tempo på banan. 
 
Men det bästa med Fritz är nog ändå hur han kan "tagga till" på banan men utanför är han en snäll nalle som går med på det mesta. Fritz tycks precis som sin pappa Teddy älska alla och han är så otroligt charmig att nog kan man inte låta bli att tycka om honom. 
 
Fritz på julafton 2012. 
 
Jag hoppas på fler underbara år med denna grabb. För han förgyller verkligen vardagen här hemma och visst behövs det en grabb i gänget bland alla damer. Fritz har även precis blivit pappa till fyra små. Han och Happy bestämde träff på egen hand. Av de jag sett av ungarna hittills är jag mer än nöjd och det ka bli kul att följa dem och med dem få en bild av hur Fritz är som avelshane. Spännande minst sagt!
 
 
 //Sandra Magnusson

Yla

Ylas saga börjar en solig dag i mars 2010 då hon och hennes tre syskon kom till världen. Som jag längtat efter de små! Två månader tidigare under husdjursmässan hade tanken slagit mig om kombon mellan Ronja och Bove. Till min stora glädje fick jag chansen att låna hem Bove som under en tid bodde här på foder. Under denna tid hann jag förälska mig än mer i Bove och hans stencoola sätt. Han jagade aldrig upp sig för något. Mamma Ronja skulle komma att senare få en championtitel så visst var även hon något att räkna med på banan. 
 
Som sagt föddes fyra små. En övermantlad det ville jag ha och till min stora glädje föddes en unge med denna teckning, Yla. I början av livet var Yla minst i kullen och den "ful-söta" lilla kaninungen. Mitt mammahjärta slog lite extra för henne men då jag kände jag fick ett toppenhem som visade intresse på Yla sålde jag henne. Något jag inte ångrar.

T.v. En liten Yla 5 dagar gammal.
T.h. Yla 9 veckor gammal. Foto: Elin Husberg
 

Under två års tid fick jag följa Yla vid sidan av banan. Nog gjorde hon mig stolt som en tupp och hon och hennes ägare var grymma ihop. Yla var en dam med nerver ut i klospetsarna. Att hon kan hoppa hus har det aldrig varit någon tvekan om, nej Ylas problem har varit hålrummet mellan hinderna. 
 
Yla på sin tävlingsdebut.
Foto: Sara Johansson
 
 
Sommaren 2012 fick jag så beskedet att Ylas ägare tagit ett beslut att sluta med kaninerna. Hon hade så mycket annat som lockade och ville inte kaninerna skulle bli sittandes. Beslutet att ta tillbaka Yla var aldrig svårt. Självklart ville jag ha tillbaka min "ful-söta" bebis som vuxit upp till en riktigt fin donna. 
 
På hemmaplan klickade jag och Yla direkt. Hon är väldigt enkel att tycka om och vill inget hellre än att få uppmärksamhet. Hon älskar gos och mys och älskar att ligga i knät och bli klappad. Så långt var allt frid och fröjd. 
 
Yla på tävling sommaren 2012.
Foto: Sofie Jansson
 
 
Den mysiga kaniner är dock som förbytt när det kommer till hinder och sele. Vår första start tillsammans gick Yla och vann med två lopp på 15sek och totalt 1fel. Lyckan var dock kortvarig och starterna efter våran första var en mer eller mindre kamp. Vi drog inte alls jämt. Yla sprang som en dåre, kastade sig ut för varje hinder och jag hade inte en chans att hinna med. Visst har jag tvekat många gånger om beslutet att ta tillbaka henne var rätt. Jag vet att folk runt omkring var lika frågande som jag om detta skulle gå. Men att ge upp känns inte som jag och istället har jag valt att gå den långa vägen med Yla. Vi har på många sätt fått börja om tillsammans och framförallt har jag försökt skapa förtroende emellan oss. 
 
Foto: Elin Husberg
 
 
Vår väg tillsammans har varit med sina toppar men kanske framförallt dalar. Men minsta framsteg glädjs jag över och ju mer tid jag och Yla spenderat tillsammans desto mindre var stunderna då jag tvekade om det var rätt att ta tillbaka henne. Idag finns det ingen tvekan alls hos mig. Yla har kommit att bli väldigt speciell för mig och fastän vi fortfarande inte alltid drar jämt så är Yla en fantastiskt rolig tävlingskompis i alla lägen. Yla vill så gärna vara till lags och hon tycks ibland sätta lite för höga krav på sig själv. Yla har visat sig kunna vara väldigt känslig och mycket av det arbete vi lagt ner är att försöka få henne lugn i så många situationer som möjligt. Som sagt vet jag det kommer ta tid men jag ser framsteg hela tiden vilket gör att man orkar kämpa vidare. 
 
Aktuellt just nu (dec 2013) har vi gjort vårt första krok SM tillsammans och kom hem med en placering! Chockad? Ja, minst sagt och otorligt stolt! Året som gått har som alltid med Yla haft sina upp- och nergångar. Ett av årets starkaste innen är när min bebis lyckades ta sista certet till en championtitel i längd, en gren Yla verkligen älskar! 
 
Yla i sin favoritgren, längd! Hon innehar i denna gren en championtitel med ett personligt rekord på 240cm.
Foto: Sofie Jansson
 
 
Jag hoppas ni fått en lite bättre bild av min "tokunge". Yla är så speciell på många sätt och hon ger mig verkligen så mycket glädje. Att se framsteg efter hårt arbete är nog det bästa av allt. Kom ihåg, ge aldrig upp!
 
 
//Sandra Magnusson