Fritz, eller pomm-Fritz, ja kärt barn har många namn. Fritz är en verklig guldklimp som alltid tycks vara på gott humör. Hemma är Fritz en lättsam kille som inte gör mycket väsen av sig. Ute i sele och på tävling är han en verklig kompis som alltid försöker och vill göra sitt bästa. Trots sitt blygsamma sätt på hemmaplan är Fritz en av de individerna som liksom ger balans i kaningården.

 

 

Fritz heter i sitt fulla namn "Dangerous Freiheit". Freiheit är tyska och betyder "Frihet" något som passar Fritz riktigt bra. Han är verkligen en fri själ och ibland kan man bara undra hur han kom fram till hur han skulle agera i en del situationer. Fritz är en skojare, en pajas och clown i många lägen. 

 

 

Fritz är son till Teddy, en av mina närmaste vänner i många år. Teddy var "min första" i mycket och den som lärde mig kaninhoppning. Jag är oerhört glad att jag valde att ta hem Fritz och hans bror Lucifer när de var gamla nog att flytta. Några månader senare gick nämligen Teddy bort och att få en avkomma som Fritz som är så lik honom är en verklig gåva.

 

 

Fritz började sin tävlingskarriär under ridhussäsongen. Han har alltid haft lätt för att lära och verkar tycka om att få följa med på tävling. Då mycket annat tog plats i mitt liv vid denna tidpunkt fick Fritz inte riktigt komma igång med hoppningen förrän han var över året. Dock tror jag sällan detta är en nackdel och Fritz har klättrat snabbt i klasserna när han väl fått komma ut och tävla. 

 

 

Fritz är verkligen en superrolig tävlingskompis. Han försöker alltid och gör alltid så gott han kan. När han väl är säker på en höjd så får han rejält med fart under tassarna och han håller ett bra och jämt tempo på banan. 

 

Men det bästa med Fritz är nog ändå hur han kan "tagga till" på banan men utanför är han en snäll nalle som går med på det mesta. Fritz tycks precis som sin pappa Teddy älska alla och han är så otroligt charmig att nog kan man inte låta bli att tycka om honom. 

 

 

Jag hoppas på fler underbara år med denna grabb. För han förgyller verkligen vardagen här hemma och visst behövs det en grabb i gänget bland alla damer. Fritz har även precis blivit pappa till fyra små. Han och Happy bestämde träff på egen hand. Av de jag sett av ungarna hittills är jag mer än nöjd och det ka bli kul att följa dem och med dem få en bild av hur Fritz är som avelshane. Spännande minst sagt!

 

 

 //Sandra Magnusson

Jag har tänkt och tänkt på hur jag ska göra med min älskade Belle.

Hon verkar inte trivas som innekanin, hon gräver hela nätterna. Har skaffat en kattlåda med tak till henne som hon gräver i, men hon lyckas gräva ut allt innehåll trots luckan och sedan gräver hon konstant i plasten. Annats gräver hon i botten på buren. Hon har inte samma glimt i ögonen som Jumjum har. Hon verkar inte riktigt känna sig lika hemma som han.

 

 

Hon är väldigt svår att få tam, kämpar med henne varje dag men hon vill inte ge med sig. Har funderat på att kastrera henne men det hjälper väl inte mot skygghet ?!
Hon har sina dagar då jag får ta upp henne och klappa henne i buren, andra dagar springer hon för livet när hon ser mig. Det är riktigt jobbigt.

På banan är hon en helt annan kanin. Då ser jag en självsäker och målmedveten Belle, hon har med andra ord en riktig vinnarskalle. Hon är en otroligt duktig hoppkanin och jag tror hon kan gå långt. Men jag kan inte ha kvar henne bara för att hon är duktig.

Jag har ingen möjlighet att ha henne utomhus just nu, som jag tycker hon skulle behöva. En stor utebur med hage och grävmöjligheter tillsammans med en kompis. Hon behöver en kompis för att känna trygghet.

Nu vet jag inte hur jag bor eller hur det blir till våren, jag kanske har möjlighet att ha henne utomhus då. Just nu tycker jag bara synd om henne. Hon får stanna hos mig tills våren och jag ska kämpa med henne.
Därför börjar jag spåna redan nu, för att vara beredd och hinna bearbeta detta. Så det inte kommer som ett slag i ansiktet om jag "måste" lämna ifrån mig henne.

 

Funderar på långtidsfoder, så att jag kan ta tillbaka henne när jag har möjlighet om jag skulle vilja.
Belle betyder så mycket för mig och jag älskar henne verkligen. Det gör ont att tänka tanken att lämna bort henne, men man ska inte vara egoistisk. Jag tänker på vad hon behöver, och det kan jag inte ge henne nu.

 

Hon är kanske helt enkelt inte kelkanins material. Hon vill sitta med en kaninkompis och sedan tävla på banan, och inte behöver så överdrivet mycket människokontakt, som jag vill ge mina djur.

 

Jag kan faktiskt inte komma på någon jag skulle lita på till 100% med Belle, som jag skulle våga lämna ut henne till.
Om hon inte kommer tillbaka till uppfödaren.

Det är ett par månader kvar till våren, mycket hinner hända då. Men vill som sagt vara beredd.

 

Hur skulle ni göra? Har ni tips?

 

 

Ylas saga börjar en solig dag i mars 2010 då hon och hennes tre syskon kom till världen. Som jag längtat efter de små! Två månader tidigare under husdjursmässan hade tanken slagit mig om kombon mellan Ronja och Bove. Till min stora glädje fick jag chansen att låna hem Bove som under en tid bodde här på foder. Under denna tid hann jag förälska mig än mer i Bove och hans stencoola sätt. Han jagade aldrig upp sig för något. Mamma Ronja skulle komma att senare få en championtitel så visst var även hon något att räkna med på banan. 

 

Som sagt föddes fyra små. En övermantlad det ville jag ha och till min stora glädje föddes en unge med denna teckning, Yla. I början av livet var Yla minst i kullen och den "ful-söta" lilla kaninungen. Mitt mammahjärta slog lite extra för henne men då jag kände jag fick ett toppenhem som visade intresse på Yla sålde jag henne. Något jag inte ångrar.

Under två års tid fick jag följa Yla vid sidan av banan. Nog gjorde hon mig stolt som en tupp och hon och hennes ägare var grymma ihop. Yla var en dam med nerver ut i klospetsarna. Att hon kan hoppa hus har det aldrig varit någon tvekan om, nej Ylas problem har varit hålrummet mellan hinderna. 

 

Sommaren 2012 fick jag så beskedet att Ylas ägare tagit ett beslut att sluta med kaninerna. Hon hade så mycket annat som lockade och ville inte kaninerna skulle bli sittandes. Beslutet att ta tillbaka Yla var aldrig svårt. Självklart ville jag ha tillbaka min "ful-söta" bebis som vuxit upp till en riktigt fin donna. 

 

På hemmaplan klickade jag och Yla direkt. Hon är väldigt enkel att tycka om och vill inget hellre än att få uppmärksamhet. Hon älskar gos och mys och älskar att ligga i knät och bli klappad. Så långt var allt frid och fröjd. 

 

 

Den mysiga kaniner är dock som förbytt när det kommer till hinder och sele. Vår första start tillsammans gick Yla och vann med två lopp på 15sek och totalt 1fel. Lyckan var dock kortvarig och starterna efter våran första var en mer eller mindre kamp. Vi drog inte alls jämt. Yla sprang som en dåre, kastade sig ut för varje hinder och jag hade inte en chans att hinna med. Visst har jag tvekat många gånger om beslutet att ta tillbaka henne var rätt. Jag vet att folk runt omkring var lika frågande som jag om detta skulle gå. Men att ge upp känns inte som jag och istället har jag valt att gå den långa vägen med Yla. Vi har på många sätt fått börja om tillsammans och framförallt har jag försökt skapa förtroende emellan oss. 

 

Vår väg tillsammans har varit med sina toppar men kanske framförallt dalar. Men minsta framsteg glädjs jag över och ju mer tid jag och Yla spenderat tillsammans desto mindre var stunderna då jag tvekade om det var rätt att ta tillbaka henne. Idag finns det ingen tvekan alls hos mig. Yla har kommit att bli väldigt speciell för mig och fastän vi fortfarande inte alltid drar jämt så är Yla en fantastiskt rolig tävlingskompis i alla lägen. Yla vill så gärna vara till lags och hon tycks ibland sätta lite för höga krav på sig själv. Yla har visat sig kunna vara väldigt känslig och mycket av det arbete vi lagt ner är att försöka få henne lugn i så många situationer som möjligt. Som sagt vet jag det kommer ta tid men jag ser framsteg hela tiden vilket gör att man orkar kämpa vidare. 

 

Aktuellt just nu (dec 2013) har vi gjort vårt första krok SM tillsammans och kom hem med en placering! Chockad? Ja, minst sagt och otorligt stolt! Året som gått har som alltid med Yla haft sina upp- och nergångar. Ett av årets starkaste innen är när min bebis lyckades ta sista certet till en championtitel i längd, en gren Yla verkligen älskar!