bloglovin

Marvelous Bluberry

Efter mycket prat och velande fram & tillbaka bestämde jag och syrran till slut att Chiquita skulle få en kull. Hon fick träffa vår Sotis och väntan började. Chiquita drog ut på spänningen och gick lite över tiden, men den 2 juli 2012 ploppade äntligen 2 små korvar ut. En utav dessa var Loui. Tjock, rund & go och väldigt pigg.
 
 

Tiden sprang iväg och helt plötsligt var han o syster Sally ute och busade omkring med mamma Chiquita. När Loui så småningom började bli könsmogen kom osäkerheten, nerverna och aggressiviteten. Han var som förbytt, men jag visste att den där Loui som jag såg när han var liten fanns där bakom fasaden. Efter mycket tålamod och jobb lugnade han ner sig en hel del, men han var aldrig avslappnad fullt ut. Mot slutet av vintern, i början på 2013 kastrerades han. Det gjorde susen, men än återstod hårt, tålamodsprövande jobb.

 

 


Varje dag jobbar vi på att jag ska kunna plocka ut honom ur buren och bära honom till hage/betesbur och ta in honom på kvällen. Numera går det alltmer på rutin. Vi har kommit varandra så nära och jag har insett hur otroligt viktigt det är att lyssna på sitt djur. Du kan lära dig så otroligt mycket av dem.

 

 

Så småningom började vi även med selträning, vilket i början var jättekonstigt, speciellt när det tog stopp. Efter mycket och lugn träning blev han trygg i selen och vi kunde påbörka hoppträningen. Poletten trillade ner efter kastreringen och idag hoppar han som om att han aldrig gjort annat. Otroligt fokuserad och självsäker.
Hemma är det fart och fläkt ute i hagen. Glädjeskutt åt både höger och vänster, upp och ner. Ett riktigt litet lyckopiller som sprider sån otrolig glädje omkring sig. Det finns inget ont i honom, utan allt har hela tiden handlat om en stor osäkerhet hos honom.


Idag är han stor, stark, lycklig, harmonisk och tar livet med storm! Mattes stolthet!

 

 

 

/Linda


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback